Dikt till klassen innan julavslutningen 2009.
24augusti vi Afrikalinjen börja och då vi inte förstod hur mycket vi skulle sörja.
När alla några veckor på lov åker hem och det dröjer ett litet tag innan vi ses igen.
Men åter till de månader som gått och tänk vad mycket vi fått.
Annki och Sven måste fått sig en chock när de mötte denna skock.
När vi börja med att kolla in varenda kille och den första av dem var Wille.
Leebyxan, tårtan och snyggpontus kom in i bilden ett tag och vi prata om dom varje dag.
Vi till och med en lektion i besatthet fick och en liten verkan den gav för den var väldigt chick.
All besatthet fick för ett tag ett slut och jag fattar inte hur Danne och Hannes med oss orkat stå ut.
Men månaderna har givetvis handlat om så mycket mer och det är var våra underbara lärare oss ger.
Kunskap, sråk och en vilja att förändra världen, så ja era budskap har kommit fram under färden.
Men vi behöver en paus från allt tungt och under jul passar vi på att ta det lite lugnt.
Med paus från Birka innebär utgångar, skratt och sång, listan över roliga minnen kan göra väldigt lång.
Kvällar vi i vårt fina kök haft och utbytt våra livshistorier över ett glas saft.
Mycket har dessa månader givit och nära vänner vi blivit.
När vi ses nästa gång 22januari klockan fem, så kommer vi inte behöva längta hem.
Vi har varandra och ska nu skapa mer minnen i ett land där vi får använda alla våra sinnen.
Vi i Afrikalinjen är bäst och det utan protest! Så ja vi åker hem över jul men när vi ses igen ska vi ha lika kul.
Puss på er mina fina vänner, min fina klass och kom ihåg gula kortet, pengar och pass.
Dikt till klassen innan sommaravslutningen 2010
Ingen glömde pass, pengar eller sitt gula kort och till Afrika kom vi smidigt och fort.
När vi kom fram till Savelberg efter första åket i för oss ovan trafik var vi lättade över att inte blivit lik.
Efter några dagar tyckte vi att vi var säkra nog att ge oss in i matatus värld men oj det blev en omständig färd.
Då de fick ta bort sin linjeskylt och leta sig hela vägen hem dit vi bodde och vi var nog inte så säkra än som vi trodde.
Mycket mer under resan hände och olika känslor vi kände.
Martin som ständigt var så jävla sur, Siri som önskade att varenda apa satt i bur.
Projekt som krångla men några av oss fick iallafall hångla.
Bussar som var sönder, en del som drack hembränt hos bönder.
Masai Mara som vände ut och in på våra magar, vi blev sedan sjuka i flera dagar.
Hells Gate vi kämpa oss igenom med tårar och svett och Annki som sagt att det skulle vara lätt.
Babianer som intog toan med storm, tur att fit africans innan fått oss i form.
När Banno säger till Sven att tusker är gott, har hon hört. Trodde vi alla att det för vår del var kört.
Vi klarade där att i tio veckor vara även om vi en del motgångar fick klara.
Nu är vi hemma i Sverige igen med huvudet fullt av tankar, jag är glad över att vi har varandra att prata med när de extra hårt bankar.
Vi har spelat upp en teater som folk har gillat mycke, men kan man annat än att om oss fatta tycke?
Det var inte bara teatern som sa klick utan några av oss våra killar fick.
Nu är det snart slut på vårt fina år och det kommer fällas en och annan tår.
Men tänk vad mycket vi får med oss, fjällvandring, skidor, stjärnklubb, skratt, dans på 7kvadrat, vänner, två nya föräldrar, en resa, utekvällar och många fler minnen förstås.
Vi får inte glömma bort att le över vad detta året har gett, 09/10 kommer alltid kännas så rätt!
Ni är vackrast i världen och världen är vackrast i er!
Linda och Jonas vill att jag håller henne när hon döps och blir hennes Gudmor/Fadder, vilket jag gärna gör. Nu får jag en liten uppgift i livet och jag ser fram emot att följa Vega. 
Av 
